Främst lycka och just nu väldigt lite ork jag känner efter 48h. Jag är helt slut. I morgon kommer jag att skriva allt om mitt deltagande i 48h. Undertiden, då jag inte har tankekraft nog att skriva mer, så kändes processen under de här 48 timmarna ungefär såhär:
I tider som dessa, jag menar sista terminen innan examen, är det en del att göra. Uppsats, 2 kurser, 2 projekt, flera uppgifter och livet på det så är det skönt att en klasskamrat förgyller vardagen med lite humor. Reza Razi har tagit dessa kort utan att vi har varit medvetna om det och skruvat till dem. Ni kan läsa hans blogg här.
Det är en glädje att bemötas lika igenkännande och trevligt varje gång, nästan efter bara två besök nickade han och visste exakt vad jag ville ha, likt när en närstående ger en blick av att denne vet vad du tänker på. En trygghet och en känsla av att jag känner mig välkommen och lite “speciell” infinner sig och jag kan sätta mig vid ett bord och sätta på datorn. Ena killen kommer med min cappuccino och konverserar lite fort innan han måste iväg och ta nästa kund. Kaffet är tveklöst bäst i stan och det lövformade skummet är lika perfekt gjort som tidigare.
El vid alla bord, snabbt wifi och en inte för tyst men inte heller för bullrig miljö. Perfekt för att kunna koncentrera sig och samtidigt stimuleras av att det händer saker och ting runt omkring mig. Som massage för tankeverksamheten, hjärnan omsätter mer blod och tänker inte bara klarare utan det blir roligare och mina tankar känns och vill vara mer kreativ.
Jag tycker alla ska göra ett besök på Non Solo Nar om ni inte tycker om att vara hemma och plugga/arbeta på fritiden.
Vart känner ni att ni kan arbeta som bäst??
Jag har inte hunnit blogga om Daytona sessions, detta inlägg borde ha kommit i torsdags kväll, men inspirationen från den eftermiddagen sitter fortfarande i. Den liksom gav en god eftersmak och motivation som man inte får på samma sätt vid skolbänken. Det är alltid kul att träffa människor från samma bransch, särkilt när man som student inte har lika stora möjligheter att göra det, det liksom materialiserar det man tänker på och är så djupt intresserad av.
En store eloge till Daytona som har arrangerat detta, för att fast man vet att det finns strategiska motiv bakom detta spektakel så är man ödmjuk mot det för att det tillför någonting utav värde, någonting som fick mig att bli smartare, inspirerad och motiverad. Att ni lånar ut böcker till intresserade var pricken över i:et.
Martin Öppnar Daytona Sessions
Morris Packer om mobilen som aktör i våran vardag
Grattis Ronnestam och Please copy me
All heder åt Morris Packer som var mycket underhållande med en fantastiskt snygg presentation och Katarina Graffman men Umair Haques föreläsning var fantastisk. Umair Haque, chef för Havas Media Lab och bloggare på Harvard Business Publishing pratade bland annat om hur vi kommunikatörer måste följa nya regler än de man har använt sedan industrialismen för att kunna vara framgångsrik i ett paradigmskifte som sker just nu. Jag kan tycka att mycket han säger är naivt att applicera rakt upp och ner men det är definitivt ett tänk i rätt håll. Jag rekommenderar starkt att ni tittar på hans föreläsning nedan.
Är du en sådan som lyssnar på musik när du pluggar/arbetar?
Jag förstår dig, jag är en sådan också, men jag känner ett behov av det mest under kreativa uppgifter. För mig är musiken en injektion som råder bot på det förutsägbara, en vägskylt som visar vägen mot ingen mans land, ett ställe där pusselbitarna faller på plats. Musiken har en fantastisk förmåga att få dig att tänka djupare, medvetet och undermedvetet och bli mer ödmjuk mot annars främmande tankar. Ett smörjmedel kan man säga.
Mina smörjmedel är:
John Mayer
Kevin Michael
Buena Vista Social Club
Eros Ramazotti
Laura Pausini
Jamie Cullum
Jack Johnson
Gavin DeGraw
Boyce avenue
Vilka är dina?
“Du har rätt såtillvida att jagsvaga och intellektuellt klena människor alltid har gillat gruppmentaliteten bakom, och tryggheten i, Apples produkter. De fria, ifrågasättande och intelligent handlingskraftiga ser genast att kejsaren inte har några kläder och behöver inte gömma sig bakom pastellfärger och Itunes. Vi skiljer funktion från färg och skrattar åt de sinnessvaga, de döda fiskarna som flyter med strömmen. Jag vet att du skäms innerst inne. Bättre kan du.”
Denna kommentar fick jag av en gammal klasspolare till inlägget Apple och Obama. Trots den nonchalanta och snudd på en intention att vilja mig mer ont än att komma med konstruktiv kritik så är hans påstående mycket intressant. Det här är den sortens människor som säger att de inte påverkas utav reklam, som tros sig vara rationella i alla sina köpbeslut och anser att alla som är kommersiellt förslavade är en art av mindre rang med en kunskapsbank värd mindre än Island.
Så javisst är jag en fisk! Precis som dig och alla andra i ett konsumtionssamhälle. Skillnaden är att jag försöker lära mig att simma med strömmen mycket snabbare, lära mig orientera mig med strömmen för att förstå mig på den istället för att klamra mig fast vid någonting och försöka besegra den. För det går inte. Släpp taget och gissa vad kejsaren kommer plocka ur sin garderob imorgon istället.
Är metaforerna för luddiga så låt mig illustrera:
Jag saknar verkligen samtalet vi hade på Hotellets uteservering.
