Jag sitter på min innergård. Husväggarna blockerar solen, men den är närvarande. Grannen sitter på balkongen och läser en bok, musiken når mig perfekt som en viskning till örat. Liksom masserar och samtidigt doserar känslorna med glidmedel. Jag tappade hoppet ett tag, trodde vinterns baksmälla skulle vara hela våren/sommaren. Doften av naturens tillnyktrande påminde mig om livets kvalitéer, en inspirerande känsla i bröstet att jag kan åstadkomma vad jag vill här i livet. En längtan att bli kär. Dagdrömmer om henne, sommarvinden lyfter hennes hår, leendet är lika genuint som fågelns färd till nästa gren.
Äntligen har aldrig varit så relevant för mig. Sommar.
