Blogg, Uncategorized, Vardag

Mitt handikap, min gåva.

Det gnager men jag låter det inte ta befälet. En kamp som jag sakta men säkert vinner men som påminner mig om mina begränsningar. Just därför påminner det mig om min styrka. Jag tar ett djupt andetag men det kommer ändå ut så fel. Ibland kommer det ut rätt. Ibland bryr jag mig men oftast ger jag fan i vad andra tycker. Främst motiverar det mig att arbeta ännu hårdare.

Jag stammar. Det är kanske den bästa gåvan jag fått efter min familj. Jag ska berätta varför. Varje triviala detalj blir en process. Processen är strunt för jag stammar mycket mindre än vad jag tror att jag egentligen gör. Men jag stammar när jag tänker på att jag inte ska stamma. Med det sagt har jag alltid vägrat att det ska stå i vägen för mina drömmar. Jag arbetar ännu hårdare för saker andra tar för givet vilket har resulterat i perfektion. Jag ska inte stamma EN gång vilket är omöjligt. Jag accepterar det och mobiliserar stamningens biverkan på det viktiga. Likt en blinds övriga sinnen blir mer känsliga känner jag igen mig själv.

I förra veckan hade jag en arbetsintervju med en av Sveriges mäktigaste människor inom media. En typisk situation där jag stammar mycket mer än vanligt. Perfektionen gör sig påmind och kräver för mycket av vad som är kapabelt. Ambitionen är monumental men perfektion finns inte och en insikt om att hårt arbete och autenticitet är äkta räcker långt. Jag stammade och på vilket sätt jag gjorde det. Det bara fnattrade till men jag hade bestämt mig. Att livet handlar om centimeter. Är du inte dig själv och satsar med full kraft på ditt mål med dig själv som vapen når du inte högre höjder.

 

Standard